Gamla nummer
nr 1/2005
nr 2/2005
nr 3/2005
nr 4/2005
nr 5/2005
nr 1/2006
nr 2/2006
nr 3/2006
nr 4/2006
nr 1/2007
nr 2/2007
nr 3/2007
nr 4/2007
nr 5/2007
nr 6/2007
nr 1/2008
nr 2/2008
Skriv din egen artikel eller notis till Virvelvinden-bladet.
Skriv om någonting du tycker det är viktigt att dela med sig av. Skriv om händelser, om din kamp på din arbetsplats, om din hyresvärd, om din syn på saker och ting... Skicka din artikel/notis/insändare till kontakt[snabel-a]virvelvinden.net och så får vi se om det kommer med i något nummer.
e-mail:
kontakt[snabel-a]virvelvinden.net
Infoblad från oss alla till er alla i Lund nr 2 / 2006
Artiklar
Försnillande reklam
Terrorism
SAGAN OM SYSTEMET
En dag tog jag en promenad runt kvarteret. Vårsolen värmde mitt
ansikte och jag visslade en visa. Då blev jag stoppad av en polisman som sa att
jag var gripen. Han sa att han snart skulle gå av sitt pass och att han inte
gripit en enda brottsling på hela dagen. Han sa att polisledningen förväntade
vissa resultat och att hans jobb stod på spel. Det förstår du väl sa han, att om
ingen blir gripen så har åklagarna ingen att åklaga, domarna ingen att döma, och
plitarna på fängelset ingen att låsa in. Det var min skyldighet som medborgare
att följa med utan att göra motstånd. Eftersom han hötte lätt med batongen
förstod jag att han menade allvar och följde med utan att bråka.
Efter några dagar blev det rättegång. Åklagaren verkade lite vissen så jag
frågade hur det stod till. Han sa: “Egentligen vill jag inte åtala dig, men jag
är så illa tvungen. Utan mig har domaren ingen att döma och plitarna på
fängelset ingen att låsa in. Jag är bara en liten kugge i systemet och vill inte
ha några problem. Har du blivit gripen har du säkert gjort något, eller hur?”
Åklagaren tittade ner i sin bunt med papper så jag vände mig till domaren. Han
såg på mig från sin upphöjda stol och sa: “Egentligen vill jag inte döma dig,
men jag är så illa tvungen. Utan mig har plitarna på fängelset ingen att låsa in
och då försvinner aldrig brottsligheten i Sverige. Jag är bara en liten kugge i
systemet och vill inte ha några problem. Och om du blivit gripen av polisen och
åtalad av åklagaren har du säkert gjort något, eller hur?“
Jag dömdes till fängelse och satt snart i en kal cell. Pliten flinade rått åt
mig när jag bad att få ringa. Det var en mörk och trist cell dom hade satt mig i
och jag fick snart väldigt tråkigt. Jag började vissla en visa och då märkte jag
att jag inte var ensam. Ur ett litet hål i väggen tittade en liten mus fram.
“Vad gör du här?” frågade musen med pipig röst. Jag berättade min sorgliga
historia och han lyssnade uppmärksamt. När jag berättat färdigt sa musen “Vad
människor kan vara hemska! Jag är bara en liten mus, men jag vet vad som är rätt
och fel, och jag är inte rädd för någon!“ Och så började han gnaga. Han gnagde
och tuggade med en sån fart att snart var cellens väggar borta. Sen gav han sig
på fängelsets murar, som hade försvunnit på ungefär en kvart. Då såg alla hur
det egentligen var. - Att de lagar och regler vi följer bara är gjorda av luft.
I alla tider har det funnits dom som hukar sig för vinden, och dom som säger
ifrån.
Försnillande reklam
När jag var liten var vindskydden på busshållplatserna av metall
och det enda budskap dom förmedlade var hur busslinjen gick och när bussen
skulle komma nästa gång. Så är det inte längre. Numer är busskurerna av glas och
när jag väntar på bussen står jag alltid bredvid ett stort och färggrant budskap
som vill få mej att köpa något. Det beror på att busshållplatserna inte längre
sköts av kommunen utan av det multinationella företaget JC Decaux. Deras
affärsidé är att erbjuda sej att bygga och underhålla busskurer i utbyte mot att
få sätt upp reklam på dom. Om JC Decaux kan jag tycka rätt illa. Reklam i sej är
ofta rätt motbjudande, varför kunde jag inte få information från kommunen eller
om sånt som rör mitt område istället för nåt jag ändå oftast inte har lust att
köpa? Och varför bygger dom sina busskurer så att ingen ska vilja sitta där
länge eller kunna sova på bänken? Det är en jävligt kall människa som medvetet
bygger en busskur så.
Men det som stör mej mest är att kommunpolitikerna (som säkert åker bil ändå)
gett bort en del av min vardag och faktiskt en del av min mark till ett
vinstdrivande företag. Helt gratis dessutom. Om jag ändå måste se reklam, kan vi
i alla fall inte ta betalt för den då? Ibland hoppas jag att politikerna som gav
bort våra busskurer fick feta mutor, men det tror jag inte. Dom är inte onda,
bara korkade…
Terrorism?
Det pratas mycket om skeenden i vårt samhälle idag. Vad vi tycks
ha glömt bort är våra grundläggande fysiska lagar som omfamnar allt och gör så
att varje händelseföljd bottnar i en orsak. Till exempel har terrorism sedan
11/9 blivit ett mycket aktuellt ämne. Det är väl aktuellare idag än när
skittornen precis hade rasat med tanke på Bodströms nya integritetskränkande
terrorlagar. Det har väl inte undgått någon. Men var var alla dessa terrorister
innan den 11/9? Terrorist eller inte är helt enkelt en fråga om vilken sida man
står på. Eller om den styrande makten kan ha nytta av dig och din grupp då
spelar det ingen roll vad du står för. Tills vinden vänder vill säga och makten
inte har nytta av dig längre.
Detta gör sig gällande i hela vårt samhälle idag. Så länge någon kan dra nytta
av dig, tjäna pengar på dig, bereda väg genom dig så är du en kompis. När läget
skiftar så är din lojalitet inte värd pappret du skriver på. Ord som lojalitet
har mist sin betydelse i samhället. Det betyder numera ungefär lojalitet så
länge som vi sitter i samma framgångsbåt eller till arbetarna, så länge de
behöver dra vår båt, tills vi är iland. Ordet når inte längre än fram till de
lykta dörrarna till styrelserummet, inom kontorsavdelningen på fabriken eller
till porten på Rosenbad och så vidare.
Arbetarklassens lojalitet finns knappt längre. Den har arbetats bort med ord som
individualism. Alla ska vi vara så individualistiska som möjligt. Individuell
lönesättning. Allt i individualismens namn. Det finns till och med så många
schampo så att även om alla tvättar håret så kan alla ändå känna sig
individuella med just sitt schampo. Lojalitet är ur mode ibland arbetarklassen.
Det har man sett till. Med början på 80-talet och en intensifiering på 90-talet
luckrades arbetarklassens sammanslagning upp. Men dom glömde sin egen lojalitet.
Lojalitet inom styrelsen är ju inte lika fult som arbetarklasslojalitet. Hur
kommer det sig? Kanske för att det var männen i styrelserummen som såg till att
individualisera just vår klass, men inte sin egen överklass.
Det är på tiden att vi sluter oss samman igen. Det är inte vår lojalitet som är
ful eller ur mode. Snarare deras predatoriska och snäva lojalitet. Vi som
genomskådar detta blir klassade som terrorister likt demonstranterna i Gbg 2001.
Som vi i Virvelvinden brukar sjunga, “Vi är ett träd, med djupa djupa rötter”..
Måhända att dom klippt sönder grenarna i individualiseringsprocessen, men
rötterna står kvar. Dom har klippt grenarna men glömt kvar rötterna. Det är
därför du läser detta. Trädet lever och frodas! Vi kommer igen!
LEVE TERRORISMEN!
Aktuellt:
Utgivningen av VirVelVinden tar sommaruppehåll, men våra aktiviteter
upphör inte för det.
Kolla in:
* Malmö 26
www.malmo26.sac.se
* ESF
ESF 2008 Action Network