Finn två fel!

Politikerna vann valet,

inte helt oväntat...

Nu var det val igen...

Efter att alla ha gjort vår demokratiska plikt och som små lydiga lämlar marscherat till vallokalerna och lagt dom där lapparna i den där lådan vann den ena uppsättningen politiker.
Trist nog var det den uppsättningen som vill att vi ska jobba mer för mindre stålar. I synnerhet om vi haft oturen att bli arbetslösa eller sjuka, då ska vi jobba utan att få riktig lön. Hej och välkommen till 1700-talet, här har vi fattighus! För problemet är ju att vi är lata och arbetsskygga. Eller vänta, det är det ju inte alls.
Vårt problem är att den där lappen i den där lådan inte löser våra problem. Hur det än går är det alltid dom rika och våra chefer som vinner valet. Vad politikerna bråkar om är ju bara det bästa sättet att organisera vår utsugning. Tjänar företagen mest på kort och hög exploatering eller lite lägre och mänskligare? Är det bäst för dom med en helt fri marknad och oinskränkt makt över oss eller kanske det är lönsammare när våra chefer kan styra oss tillsammans med sina kompisar i facket?
Moderater eller sossar, dom vill oss illa båda två. Det är på nåt sätt typiskt att det var sossarna som var först med att införa hårdare tag och mer kontroll av arbetslösa. Allt dom kivas om är vem som ska ha det jävligt välbetalda nöjet att göra våra liv lite sämre och vem som kan göra det bäst för deras minst lika rika kompisar i företagens styrelserum. För det är väl ingen som tror att kommunen eller staten (eller dom statliga aktiebolagen) bryr sej mer om sina anställda än vilket annat företag som helst. Inte bryr dom sej mindre heller, dom slavar alla under samma ekonomiska system, samma jakt på nedskärningar och vinst.
Oavsett utgång av valet måste vi lunka till våra arbetsplatser precis som innan. På jobbet är det chefen som har all makt över våra liv. Har vi lyckan att få sälja oss så får vi tillbaka en liten del av kakan vi bakar till dom att leka med på det som kallas ”fritid”. Har vi inte det kräver arbetsförmedlingen eller socialen att vi ägnar så mycket tid som möjligt åt att hitta någon som vill köpa oss. Att det är deras samhälle som både skapat och behöver arbetslösheten skiter dom i. Att det är vi som jobbar ihop till allt välstånd och kan vara förtjänta av en liten paus ibland likaså. Som vanligt förändrar en lapp i en låda nästan ingenting. Vi behöver inga chefer eller politiker! Vi kämpar för att ta det som tillhör oss direkt där vi befinner oss, varje dag och vi gör det tillsammans!

De osynligas parti är inget nytt. Så länge det har funnits utsugare och utsugna har klasskampen pågått och dess gemenskap vävts i det dolda. Från slavarnas upprorssånger på sockerplantagen, till chefskarikatyrer på omklädningsrummens toalettväggar.
Från fusklappar som skickas mellan bänkarna på ett matteprov till MSN-meddelanden som studsar mellan datorskärmarna och varnar om chefen är på väg. Från stämpelklockor som hela tiden går sönder till gatstenarna som väktarna plockar ut från arbetsförmedlingens rutor varje natt...
De osynligas parti är inget nytt, men det kapitel av historien som vi har berättat det senaste halvåret är över. Vi valde att illustrera möjligheterna i den osynliga klassgemenskapen genom en kampanj där vi visade upp olika aspekter av den kamp som alltid pågår i skuggornas mörker. Alla aktioner som utförts under kampanjen följde sin egen logik, hade sina egna syften och sin egen betydelse utan orden som omgärdade dem. Allt vi gjorde var att tala om det som tidigare var osynligt, och som nu kommer att bli osynligt igen.
De osynligas parti visade på kapitalismens alla motsättningar i dess mest konkreta form. Att vi lyckades med detta blev kampanjens största begränsning, eftersom när osynligheten förs fram i ljuset och blir till synlighet, blir den samtidigt oskadliggjord. Den blir till politik, något som vi kan vara för eller ta avstånd ifrån. Samtidigt har vi i osynliga partiets begränsningar funnit frön till nya gemenskaper. Timanställda vårdare har mött arbetslösa på AUC. Fast anställda bagare har mött fildelare som sprider kurslitteratur. Högskolestudenter har mött strejkande arbetare.
När vi delade ut bullar och information utanför arbetsförmedlingen i här i Lund berättade dom arbetslösa att handläggarna, deras övervakare, var lite trevligare den dagen. När vi visade vad vi tyckte om Mauds slavförslag orkade LO och sossarna äntligen vakna till lite ur sin slummer. Men det viktigaste med alla osynliga kamper är att dom först hela tiden av alla som på något sätt är beroende av arbetsmarknaden för sin överlevnad. Att höja vår lön genom att plocka med oss saker hem från jobbet eller genom att vägra slita ut oss på våra chefers kommando är något vi alla gör och något vi gör tillsammans. det kommer vi fortsätta med oavsett vad vi röstat på eller vad vi tycker om ditten eller datten. Och kom ihåg; det här är bara början...

Så här när svallvågorna efter valet lagt sig kan det vara intressant att få veta vad politikerna egentligen sysslar med när de sitter vid makten. I boken Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar berättar Lena Sundström om vad det var som egentligen hände med den svenska välfärdspolitiken. Hur lyckades politikerna klubba igenom det nya pensionssystemet? Vilka vallöften gav dem och vilka höll dem? Vad hände med solidariteten? Hur lyckades de blåsa oss?
Med ett lättförståeligt och underhållande språk lotsar hon oss igenom några av de stora besluten som kom att påverka våra liv. Trots att det handlar om politik blir det aldrig tråkigt utan lockar snarare till skratt och förgrymmade läten. För det finns en hel del att förgrymmas över och jag får det bevisat för mig om och om igen - politiker lever verkligen inte i samma verklighet som du och jag. Var får de allt ifrån?